Josefine ღ Andreas

Jag är så trött på allt. Känner att jag bara vill gråta, släppa ut mina känslor som jag stänger inne. Känns som att det inte finns något som spelar någon roll längre. Varför ska hela tiden jag vara den som bara får ta emot allt skit?! Är trött på det. Man kan väl ändå bete sig lite vuxet? Känner att vad jag än gör så blir det fel. Jag orkar inte mer!! Jag kan inte ta emot längre jag måste ha någon som finns där och förstår hur jag har det. Det är inte alls skoj att vara "hatad" eller vad man ska kalla det. Som jag har förstått så ska man som syskon finnas där för en och vara som en bästa vän inte hata. Men det är väl mest en av de som är sådan. Men man kan ju inte skylla allt på att hon är i fjortis åldern. Man måste kunna respektera varandra ändå.

Jag tycker inte att det är roligt att komma hem längre, jag känner bara hur sårad och ledsen jag blir av att bli ignorerad. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska man bara stå ut och vänta tills personen i fråga har mognat? Hur lång tid tar det? Finns det ens ett svar på det?

Vill bara drömma mig in i framtiden där man har ett glatt och lyckligt liv. Där man har ett jobb, man har hus, familj och allt de man drömmer om. Jag vet i alla fall att jag kommer att vara väldigt lycklig då.

Jag är ju så klart lycklig nu också men jag vet att jag kan bli lyckligare. Man får ju i alla fall hoppas att vissa har mognat och inte surar hela tiden. Eller vänder kappan efter vinden.

Imorgon så ska jag till arbetsförmedlingen från kl 09.00-12.00 låter riktigt segt, vill inte behöva gå dit. Jag vill ju ha ett jobb så jag kan flytta och känna att jag verkligen är en mogen och vuxen människa. Längtar tills det blir så. Då kan jag för evigt vara med min underbara Andreas som jag älskar mest i hela världen. Tycker verkligen inte om att vara i från honom. Han är det finaste och bästa jag vet. Du gör mig så lyckligt och utan dig vet jag inte hur jag hade klarat mig. Älskar dig för evigt ♥